Är det en oskriven regel att man på Melodifestivalen får härmas hur mycket som helst? Det började med att Perelli och Nenne sjöng I need a hero och jag ba: "men gud vad bra Perellis låt var... varför vann inte den hela skiten?!" Blandade alltså ihop med hennes Hero. Iofs är jag rätt bra på att blanda ihop och aldrig minnas texter... men ändå! Hej riviga discodängor om hjältar!?

Sen Jenny Silvers låt (A place to stay) och uppträdande som under de första sekunderna var förvillande lik en mashup av Madonnas Express yourself och Vouge. (Hon var f ö väldigt fin där på scenen, och skimrade vackert som ett Photoshopfilter, men hamnade sist så som vi alla tippade här hemma hos oss). Men vad var det med silverarmen och framför allt SILVERFINGRARNA?! En gigantisk fingerfiddling dildo? Kanske tanken något åt Emmas silveroutfit i George Michael-videon till TOO FUNKY gone wrong?

Sen var det You making me hot hot hot = socalåten från 80-talet Feeling hot hot hot, i en öststatstappning.  

Och vad tycker vi om Olas försök till flirt med synthen? Återupplivandet av Nathalie? Mnjae. Jag minns hur urgullig jag tyckte att han var i Idol... men är det inte konstigt att han ser kvinnligare ut för var dag? Metrosexual is so old. SKÄGG Ola, SKÄGG!

Programledarna... huga, vågar vi prata om det? Svt:s PR-folk:

"Hörni, fatta om vi bara slänger ihop helt otippade personer, vilket BANG det kommer att bli!" Och JA, vi blev alla fett överraskade, i en hel eftermiddag pratade folk om den otippade blandningen som skulle leda Mello 2010. Men det PR-folket inte tänkte på var att, ja jävlar, nu måste de skriva manus och få dem att funka ihop, göra det kul liksom.

Enda som fick mig att faktiskt garva en stund var Christine Meltzer, tack gode gud, det är ju trots allt hennes jobb. Men Måns och Dolph?! Iiiiih! Skämskudde! När hela alltet blev svart, och programledarna drog fram ficklampor och undrade vem som ville sabotera Mel2010, kändes svaret givet: Manusförfattarna?! 

Nä ni. Den enda positiva överraskningen var att det där hårdrocksbandet sjöng en stämningsfull liten trudelutt och att det aldrig brast ut i ett inferno av hårdrocks oljud. Det var fint. Salem Al Fakir var som väntat bra, så alltså ingen överraskning där.

Over all: ★☆☆☆☆ (En stjärna pga att det är underhållande att skämmas och bli arg)